Stuckens historia

 

Stuck är ett gipsbruk som kan användas till plastisk dekorativ formgivning av tak- och väggytor och figurer.De äldsta bevisen att stuck har kommit till användning finns i Egypten, daterat till omkring 1500 f Kr. Där brukade man förse sina kalkstensfigurer med ett gipsöverdrag, antagligen för att få ett jämnt och finkornigt målningsunderlag. Ett exempel härför är det berömda huvudet av Nefertite.
 
 
 
 
 
 
 
 
Vid utgrävningarna på Kreta och i Grekland har man påträffat figurer helt gjutna i gips och därutöver dekorerade väggytor i stuck.
I de etruskiska gravkamrarna i Cerveteri har stucken genomgående använts till ytor med reliefdekor. I Tarquinias gravar utgör stuck underlaget för de välbevarade och kända målningarna.
 
Det var i det antika Rom som stucktekniken mer och mer utvecklades och förfinades.Den romerska byggnadskulturen spred sig med rikets expansion och därmed kom stucken också till länderna norr om Alperna. På romerska monument och föremål i Frankrike, England och Tyskland finns en del rester av antik stuck bevarad. Under medeltiden levde stucktekniken vidare som billig stenersättning utan att nya tekniska eller konstnärliga impulser tillfördes.
 
Med renässansen började intresset för stucken åter vakna, när man i Rom hade återupptäckt Neros palats beryktat för otrolig lyx. Ingen mindre än Rafael lät sig hissas ned i de underjordiska salarna för att studera de antika målningarna och dess underlag i stuck. Senare använde han sig av denna dekorationskonst i ett av sina berömda verk, den s k Loggian i Vatikanen. Borromini var den romerska barockarkitekten som framför allt tog vara på stuckens alla möjligheter. Han skapade livfulla fasader och frodiga interiörer som aldrig förr hade skådats.Denna nya barockstil erbjöd stucken oanade möjligheter. Stuckatörer under 1700-talet blev framstående konstnärer, framför allt i Sydtyskland och Österrike. Stucken användes i palats och kyrkor till förvirrande efterbildningar av olika slags material och stuckatörens område drevs till sin fulländning.
 
 
Till Sverige kom den romerska barocken genom studieresorna av Nicodemus Tessin. De engagerade senare franska och italienska stuckatörer till utsmyckningen av slotten i och kring Stockholm.Sedan dess har många italienska stuckatörer arbetat i Sverige och även lärt ut stucktekniken till inhemska hantverkare. Omkring 1900 var stuckatöryrket fortfarande ett blomstrande yrke. Större stuckaturfirmor tillhandahöll kataloger med standardlister, takrosetter, kapitäler m.m. i olika stilar till arkitekternas service. Under jugendstilepoken blev stuckdekorationerna tunnare och enklare och försvann helt när funktionalismen tog över. De sista stuckatörerna i Sverige försörjde sig på 50-talet med att gjuta ventilationstrummor i gips.
 
Intresset för bevarandet av gamla miljöer har på sistone åter öppnat nya möjligheter för stuckatöryrket. Vissa arkitekter börjar också upptäcka stuckens speciella egenskaper som är lämpliga i samband med offentliga byggnader. Det är främst brandhärdigheten och den lätta formbarheten som kan utnyttjas till akustiskt utformade tak i samlingssalar, kyrkor, restauranger m.m.
  • w-facebook
  • w-tumblr
  • w-blogger